En mörk decembernatt var jag ute och gick på Djurgården tillsammans med min käraste. Vi hade sett en Julkonserten tillsammans med Sanna, Shirley och Sonja.
Det var en halv meter snö som glittrande när vi kom gående mot parkeringen bakom Skansen. Natten var upplyst av månens ljus, så snön och landskapet hade fått en blåaktig ton. Det var runt tio minusgrader, och det bet lite i våra kinder.
Runt omkring oss på kvällspromenaden var det alldeles tyst. Jag hörde endast steget av våra skor som knarrade mot snön.
Helt plötsligt stämmer en varg upp i ett tjut. Jag stelnar till, tittar runt omkring mig och går tätare emot mitt sällskap.
Jag måste erkänna att jag blir lite rädd och lusten att springa kommer inom mig. Tjutet kommer igen och jag ber en bön att de inte kan komma över staketet. Jag måste erkänna att det är blandad förtjusning att höra deras ylande. Jag tror att det är en hälsning mot månen och inte att de fått vittring på oss.
Jag känner inte att jag befinner mig i centrala Stockholm längre utan min känsla är att jag är långt bort i de djupa skogarna. När vi kommer fram till bilen stänger jag dörren och är både lättad och tacksam. Tacksam för den fantastiska surrealistiska upplevelsen och lättad att jag är i säkerhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar